Resa till Whiskyns hemland

En artikel jag skrev för Oceanseglarklubbens tidning Flaskposten.

Tänk er inledningsvis detta senarie. ”Absolut Cruising” Vin & Sprit i samarbete med Svenska kryssarklubben inbjuder till stor seglingsfest…..

Vi startar i Årstaviken med fest, provsmakning och rundvandring i gamla fina lokaler, sedan fri segling ner till Åhus med ny fest, rundvandring och provsmakning i Absolutfabriken. Välkomna, allt utan kostnad för deltagarna.

Ja ni förstår själva hur dumt och otänkbart det låter, men precis så är det man gör i Whiskyns hemland Skottland.

Classic Malts Cruise kallas evenemanget, som har gått av stapeln de senaste sju åren, och utspelas på den skotska västkusten. Arrangörer är United Distillers and Vintners (UDV) i samarbete med Clyde Cruising Club. UDV är det företag som äger de flesta kända whiskymärken som vi hittar här hos oss.

I år (2001) var det tre svenska båtar som deltog och det var fler är från något annat land om vi undantar värdlandet Skottland och England. Från Sverige kom förutom undertecknad Sailaway, också Unicorn från Göteborg med Anna-Karin & Håkan samt Christina från Råå med Stina & Janne.
Allt går ut på att njuta av segling, uppleva en fantastisk natur, samt lära känna den kulturella miljön som Skottland kan erbjuda. Tre välkända destillerier ingår som rundningsmärken under den två veckor långa kryssningen. Oban, Talisker och Lagavulin.

Själva avseglade vi från vår hemmahamn den 19 maj, under stor fanfar från OSK:s klubbmästraren. Vi gick söder ut mot Blekinge och Bornholm, tog svängen runt Rügen i Tysklnad och fortsatte via Danmark och Anholt upp till Bohuslän där vi firade midsommar hos god vänner. Sen gick turen via det norska Sörlandet över Nordsjön till Inverness. Väl över Nordsjön gick vi via Caledonian Canal över till den Skotska västkusten. I kanalen sammanstrålade vi med OSK-båten Unicorn från Göteborg. Ett tag var det lätt och tro att vi befann oss i Göta Kanal. I Fort Augustus slussade vi nämligen ihop med tre andra svenska, en dansk och en tysk båt. De övriga två svenska båtarna var på väg ner till Kanarieöarna och ARC.

Den 13 juli var vi framme i Oban, knutpunkten i West Highland. Oban är som ni kanske vet inte bara en stad utan också namnet på det destilleri och den whisky som tillverkas där. Den whisky man gör här är lagrad i 14 år. Den tillhör de mindre ”rökiga” med ett inslag av salt och torv. Mycket drickbar kan jag säga. Oban är en av de s.k ”Classic Malts”, en samling märken som marknadsförs av UDV. De är sex till antalet, men vi kommer bara att besöka tre av dem under denna resa.
Nästa dag är det dags att registrera in sig inne på destilleriets gård. Vi fick ta emot en fin Fleecetröja och keps till hela besättningen, samt en fri rundvandring på fabriken. Totalt var vi ca 50 båtar som slöt upp i Oban. Med ett snitt på fyra personer per båt så förstår ni att det blev en ganska stor fest. De allra flesta båtarna låg ute på Kerrera Island, utanför Oban. En hyfsad gästhamn som har tillräckligt med vatten under hela dygnet. Som mest skiljde det ca 5 meter mellan HW och LW. In till Oban åker man med en liten skyttelbåt. Transporten ingår i hamnavgiften. Det var väl här vi också började inse att våra svenska hamnavgifter är ganska överkomliga. Här kostar det 250.-/dygnet och då tillkommer dusch och el.
Kort några ord om vädret. I Skottland var vi inte i närheten av det väder som då rådde i Sverige. Svala friska vindar och regnskurar nästan varje dag, vilket betydde att understället satt på nästan för jämnan. Då och då tittade dock solen fram så vi kunde få njuta en stund. Så här var det under hela juli och större delen av augusti. Inte förrän vi var nere på södra delen av England kunde vi packa ner ”longisarna” för gott.

Åter till Oban. Med regnet hängande i luften samlades sedan hela skaran av seglare till fest på destilleriets bakgård. En magnifik buffé var uppdukad och glasen med ädla drycker stod i långa rader. Fisk & Skaldjur så mycket man orkade och efter det kom hallon och jordgubbar. I bakgrunden spelar ett band traditionell musik. In kommer nu Oban Pipe Band, en säckpipeorkester av yttersta klass. Vi rycks snabbt med av det suggestiva ljudet från säckpipor och trummor och i oordnad procession tågar sedan hela kalaset ner till den norra piren i hamnen. I ljuset av solnedgången fortsätter man att spela, nu också för snabbt tillskyndande turister och andra stadsbor. En otroligt härlig stämning som gör att de nästan aldrig tillåts sluta spela. Vilken kväll!

Nästa morgon är det dags för avfärd upp mot Skye. Segel hissas, och på en av de större segelskutorna står en pipblåsare i fören och anför färden. Här splittras armadan. Några tar den yttre vägen via Colonsay och Coll. Själva går vi Sound of Mull upp till en liten lagun som heter Loch Na Droma Buidhe, på norra sidan av Mull, fast på fastlandet. Den finns med i pilotböckerna och är värd mer än en natt. På vägen upp får man uppleva närheten till de höga men gröna bergen. På sina ställen stupar de rakt ner i havet. Tack och lov finns det gott om får och kor på sluttningarna. Inga synbara spår av Mul & Klövsjukan.

Vi ankrar upp i vår nyfunna lagun tillsammans med ett tiotal andra båtar och vi får en underbar kväll. De höga bergen omringar oss och ger efterlängtat vindlä. Sol, värme, krabba och havskräftor (inköpta i Oban) inmundigas i Unicorns sittbrunn. Anna-Karin och Håkan hade redan badat i det 12-gradiga vattnet. Om man bortser från vattentemperaturen och lägger till några palmer på stranden, kunde denna lagun ligga var som helst i Karibien eller Söderhavet. Bergen med sin prunkande grönska sträcker sig ända ner till vattenlinjen.

Nästa dag skulle bli den finaste på lång tid. Blå himmel och svag vind från väster följer oss upp mot Skye. Vi passerar öarna Muck, Eigg och Rhum, vackra höga öar som man skulle vilja ha mer tid att vandra runt på. Rhum är en mäktig ö med toppar på upp till 800 m. Det är inte så väl beställt med bra vikar att lägga till i och ön är ett reservat utan fast boende befolkning.

Att närma sig Skye från söder, i solsken, måste höra till det vackraste och mäktigaste man kan uppleva som seglare. De höga spetsiga bergen i kombination med utvecklad grönska och seglingsbart vatten, har ingen motsvarighet i vårt närområde inte ens i Norge. Vi nattar i en liten vik på den södra delen av ön.
Vi fortsätter nästa dag till en vik, som av många anses vara ”den vackraste ankarviken i Europa”, Loch Scavaig. När man tråcklat sig in bakom några skyddande småöar, där sälar ligger och vilar sig, omges man av 900 meter höga toppar. Helt underbart. Vi lägger ankare och tar en tur upp på land. Tyvärr är det lite utsatt när vinden drar in från syd och väst. Inte för vågorna, men vinden skruvas runt mellan bergväggarna och kan ge starka vindar på ytan. Vi började dragga och fick lämna viken i hast, för att leta oss in i en liten nordvik på ön Soay, tio minuter bort.
På Soay bor endast 4-5 personer året runt. Vi träffade den sista skolläraren, som slutade för 8 år sedan. Nu körde han runt turister i sin båt. I viken finns resterna av ett gammalt haj-kokeri.
Vi fick dålig sömn denna natt (också). Vinden ruskade i masten och jag var lite tveksam om ankarfästet. Dessutom var vi tvungna att komma ut ur viken senast några timmar efter högvatten som var kl.04.00 morgonen efter, annars blev vi kvar tills nästa HW. Kl. 05.00 var vi uppe och då släppte ankaret. Med land 10 m bakom båten har man inte så lång tid att fundera.

Trötta och i frisk motvind går vi nu för motor upp mot Loch Harport, viken där byn Carbost och Destilleriet Talisker ligger. Den västra kusten av Skye är skrämmande vacker. Bergen stupar lodrätt 200-300 m ner i havet. På flera ställen finns ”Raukar” som säkert mäter 100m, stående som stalagniter.

Vi lägger ankar utanför Carbost, som redan börjar fyllas av andra båtar. Vinden ökar och drar ner längs hela viken, vilket också ger en del sjö. Vi får lägga om en gång innan vi kan komma till ro. Ja, någon ro blir det inte. Vinden ökar under dagen till 12-15 m/s så det är inte tal om att lämna båten för att utforska land. Fram på kvällen mojnar det och vi känner oss säkra på ankarfästet, så nu ror vi iland.

Under två dagar får vi nu uppleva ytterligare ett stycke skotsk kultur. Talisker har dukat upp med ett stort partytält, som rymmer flera hundra personer. En av kvällarna bjuds på den traditionella Cillied (uttalas Killi). Då dansar man ”reel” till Fiol & dragspelsorkester. Musik som kan pågå längre än man orkar dansa. Reel är, kan man säga, en jobbigare form av Squaredanse. Mat och dryck serveras i stora mängder. Till dessa fester är också alla anställda på destilleriet inbjudna (vilket ofta inte är så många). Det gör att man känner sig lite mer delaktig, än att bara vara turist. Det är mer som en stor firmafest. Dagen därpå är det stort grillparty och tävlingar. Bl.a skall man bygga en tunna på tid, och det är inte lätt, men vi klarade det.
Efter två dagars trevligt umgänge och fest, lättar vi ankar för att styra söder ut igen. Vinden är frisk, 10-12 m/s när vi lämnar Skye bakom oss och går ner mot Canna. Canna är en liten ö ca 20 M söder om Skye. Här finns ett märkligt bygge. Ön har endast 13 fastboende, men mitt på en kulle står den man kan likna vid en katedral. En stor kyrka som idag endast används som studielokal. Men det är en särskild historia, så den lämnar vi. Ön har en bra ankarvik i skuggan av mäktiga Rhum, och som seden är, regnar det när det är dags att ankra upp. Unicorn och Christina sluter upp och vi har en ost & vin-kväll på SailAway.

Från Canna får vi en härlig segling ner till Tobermory på Mull. Stratus-35an från Råå klarar sig med ett slag vid Rhum, emedan vi andra två tvingas göra ett extra slag. (Med ens har ett ”race” uppstått.) Ett slag som gör att Christina får ett ointagligt försprång ner mot Mull.

I viken vid Tobermory ligger en av de gamla J-jakterna, Velsheda. Vi andra ser väldigt små ut vid sidan av henne. Ett par dagar senare kunde vi beskåda en annan skönhet, Savannah. Det är ingen J-båt, bara 90 foot, men ack så vacker och i super finish.

Efter att bunkrat i Oban, vinkat farwell till Christina och Unicorn, som måste hinna hem till Sverige igen, styr vi vidare mot whiskyön med stort Ö, Isla, eller "Hebridernas drottning" som man också säger.

Jag har inte nämnt så mycket om tidvatten och strömmar, men nu när vi passerar Corryvreckan kan det ju vara på sin plats. Här uppe i Skottland är det inte så mycket djupen man behöver fundera på, mer är det strömmarna. Man vill ju inte streta i motström, så man kollar i tid när det passar bäst att gå, beroende på den väg man tar. Här strömmar det åt alla möjliga håll runt öar och uddar. Nu när vi går ner mot Isla på insidan av Jura, får vi fin medström under flera timmar. Dimman sveper över öarna och gör sikten begränsad. Vinden har idag uteblivet så för motor glider vi med strömmen i över 8 knops fart (SOG) medan vi puttrar i loggade 5 knop. Men nere vid Mull of Kintyre någon vecka senare, skulle det bli bättre upp, över 11 knop. Uppe i Sound of Luing, strax före Corryvreckan, fick vi dock känna på lita av virvelströmmarna. Här har vi också VHF-kontakt med Artic Fox. De ligger ett par dygn före oss och letar nu diesel nere på Isly, för vidare färd mot Irland.

Vi lägger oss på boj utanför Port Ellen, efter att passerat Ardbeg, Lagavulin och Laphroaig.

Port Ellen i sig kan man inte säga är någon höjdarby. I eftermiddagsdrizzlet förs tankarna lätt till någon fattig by på Nordirland, som det brukar se ut på TV-nyheterna. I Port Ellen ligger nu ett stort Mälteri, som levererar malten till destillerierna på ön. Vi tar bussen up till Bowmore (min favorit) som är öns huvudort. Bowmore är lite mer pittoresk, men har ingen hamn som går att lägga till i tyvärr. Bowmore ingår också i de sex klassiska sorterna. Det roliga med bussturen var att läsa turlistan. Det var som att läsa Systemets prislista över Single Malt, fast priserna var ersatta med tider. Bowmore 11.20, Bruichladdich 11.45, Bunnahabhain 12.00, Caol Ila 12.20, e.t.c.

Det avslutande arrangemanget på Lagavulin blev ännu en höjdpunkt. Vi börjar som sig bör med en rundvandring. På slutet kommer vi ner i rummet, där all den färdigdestillerade spriten samlas upp i en stor tank. En av arbetarna skopar upp några liter ren vit sprit, färdig att läggas för lagring på fat ( i 16 år). Vi får lukta och skölja våra händer i den nu 65 %-iga spriten för att riktigt få fram den karaktäristiska doften av rök och tjära. Faktum är att den finns där redan innan spriten kommer i fat och blir whisky. Så man undrade varför de skall gömma den i 16 år innan man får dricka?? Lagavulin anses av många som den finaste av all skotska whisky. Men den som inte gillar kraftig rökig smak skall inte ge sig på denna. Det är ingen nybörjarwhisky brukar experterna säga, utan mer till för de utvecklade konnässörerna. Det är absolut en av mina favoriter.

På kvällen bjuds vi till en överdådig Buffé på destilleriets gård. Utanför i viken trängs ett trettiotal båtar. Öns andra huvudnäring trängs på borden, krabbor, ostron, grillade pilgrimsmusslor, tillsammans med lax och andra läckerheter. Jag behöver väl inte nämna vad som fanns att dricka, med det fanns alkoholfria alternativ. Senare bjuds det upp till Ceilidh (Killi) igen. Några lokala förmågor sjunger gaeliska sånger innan Reelen tar över. Sen dansas det kvällen lång så svetten rinner efter ryggen. Avskeds och tacktal avlöser varandra innan vi i mörkret tar oss ner till gummibåtarna för att leta oss ut till rätt båt.

Dessa två veckor har varit en fantastisk upplevelse. Trevliga människor har vi mött och vi har fått se en natur vi sent kommer att glömma (även om vädret kunde ha varit bättre).

Efter gårdagens upplevelse vaknar vi upp i dimma (riktig dimma) över Port Ellen. Kollar av tidvattnet, slår på radarn och lägger en waypoint på Mull of Kentyre. Nu är det som vanligt igen, men det är en helt annan historia.

Nästa år (2002) går Classic Malts Cruise mellan den 13 – 26 juli, och den som funderar på att delta kan e-posta till; cmcruise@guinnessudv.com. eller gå in på http://www.worldcruising.com/classicmaltscruise/index.htm

Andra länkar till Skottland

Caledonian Canal

http://www.scotland-info.co.uk/mull.htm

Stig